Hoppa till innehåll
Alla nyheter
Företagande · 3 min läsning

Forskare: EU:s kvalitetspoäng gör kvaliteten beroende av anbuden

Två forskare kritiserar i Svenska Dagbladet EU-kommissionens modell för att väga pris mot kvalitet i offentlig upphandling. Deras invändning: kvalitetens värde bestäms av hur anbuden råkar ligga i pris.

Laptop, kaffemugg och pappersblanketter med penna på ett mörkt träbord

Foto: 2H Media / Unsplash · Unsplash License · Fotograf · Unsplash

Två forskare riktar i Svenska Dagbladet skarp kritik mot EU-kommissionens förslag till ny modell för offentlig upphandling. Deras huvudinvändning är att kvalitetens värde blir beroende av hur anbuden råkar ligga i pris. Texten är en argumenterande artikel på tidningens debattsida, inte en redovisning av fastställda regler.

Poängen kopplar pris till kvalitet

Enligt debattartikeln anger det nya regelverket en vägning av prispoäng och kvalitetspoäng, där kvaliteten ska väga minst 30 procent och ibland minst 50 procent. Skribenterna menar att konstruktionen får en oväntad effekt. När prisspridningen mellan anbuden är liten blir kvaliteten nästan värdelös. När spridningen är stor blir varje litet kvalitetssteg i stället dyrt.

Kort sagt: anbudsgivarna sätter tillsammans priset på kvaliteten. Det är den mekanismen forskarna vänder sig mot.

Problemet blir tydligast när den offentliga affären används som politiskt styrmedel inom miljö, klimat och innovation. Debattörerna drar en parallell: skulle vi acceptera att skatten på fossila bränslen bestämdes av bilägare och transportföretag? De flesta skulle nog kalla det en märklig grund för klimatpolitiken. Ändå är det en liknande logik som uppstår när kvalitetens värde hänger på anbudens inbördes relationer i stället för på en värdering som satts i förväg.

Forskningen pekar mot mervärdesmodeller

Debattörerna hänvisar till forskning som beskriver ett strategiskt val. Antingen utvärderar myndigheten pris i kombination med tvingande kvalitetskrav, eller så använder den en utvärderingsfunktion som väger in både pris och kvalitet. I det senare fallet är forskningen enligt skribenterna entydig: mervärdesmodeller fungerar bättre än den relativa viktningsmodell som EU-kommissionen föreslår.

I en mervärdesmodell värderas kvaliteten i pengar i förväg och på rationella grunder. Värdet dras av eller läggs till de offererade priserna, och sedan jämförs summan. Kvalitet, miljöprestanda eller innovation får alltså ett explicit pris redan innan anbuden öppnas.

Skribenterna uppmanar EU att lita på att upphandlande myndigheter klarar att sätta sådana värden. Värdet ska inte bestämmas av vilka prisnivåer som råkar komma in.

De pekar också på att svenska myndigheter redan tillämpar mervärdesmodeller med framgång. Modellerna liknar dessutom de livscykelkostnadsmodeller som EU enligt skribenterna förvirrande nog vill tillåta.

Undantaget blir en omväg

Förslaget innehåller en möjlighet att avvika från poängvägningen enligt principen “följ eller förklara”. Debattörerna menar att undantaget i praktiken blir en avskräckande omväg, eftersom en avvikelse kräver omfattande motiveringar. Deras slutsats är att mervärdesmodellen borde vara huvudregel, inte undantag.

Kritiken bottnar i en misstanke om att kommissionen har köpt en vanlig föreställning: att utvärdering efter lägsta pris automatiskt ger lägsta kvalitet. Forskningen visar enligt skribenterna att bilden är mer nyanserad än så.

Vad det betyder för en leverantör

För ett mindre företag som lämnar anbud får modellen konkreta konsekvenser.

  • Ett starkt kvalitetsarbete ger inte automatiskt utdelning i poäng.
  • Ligger konkurrenternas priser nära varandra spelar kvaliteten liten roll.
  • Är prisspridningen stor kan varje kvalitetssteg bli kostsamt att ta.
  • Ett företag som satsar på miljö eller innovation kan få svårt att räkna hem investeringen i förväg.

Det är debattörernas beskrivning av mekanismen, inte en fastställd effekt av förslaget. Hur reglerna slutligen utformas beror på den fortsatta behandlingen.

För en upphandlande myndighet är frågan minst lika praktisk. Om kvalitetens värde ska sättas i förväg krävs att någon internt tar ställning till vad exempelvis lägre utsläpp eller bättre driftsäkerhet är värt i kronor. Det arbetet är krävande, men det gör också utfallet förutsägbart för leverantörerna.

Kommer EU-kommissionen att lyssna på invändningen, eller står den relativa viktningen fast i förslaget? Svaret avgör hur många små leverantörer som i praktiken har råd att konkurrera med kvalitet.

Källor